Sprakforsvaret
   

Unionsupplösning på engelska


(Den ursprungliga insändaren har återgivits i kursiv. Den inledande kommentaren, som infördes senare i boken, ger en bakgrund till insändaren.)


I de flesta residensstäder inträffar sällan eller aldrig något av nationell eller internationell betydelse. I Karlstad har det hänt en enda gång, den 23 september 1905, då Sverige och Norge skrev under dokumenten om att unionen mellan länderna nu var till ända. Norge anser att unionen upplöstes redan den 7 juni samma år, då Norge så att säga sade upp kontraktet.

Förhållandet mellan brödrafolken var spända på gränsen till krig under de tre och en halv månader som gick mellan de båda datumen. När regelrätta förhandlingar väl kommit igång, kom världens blickar att i hög grad riktas mot Karlstad. Man var naturligtvis rädd för en konflikt, som kunde spridas sig utanför Skandinavien. Vi vet ju vad som tog sin början bara nio år senare, men den här gången kunde meningskiljaktigheterna lösas på fredlig väg. Det lär ska vara första gången i historien, som något sådant hade skett.

Naturligtvis ville jag fira denna den största händelsen i Karlstads historia. Det började med att jag deltog i norrmännens firande den 7 juni. Även om det inte kan jämföras med firandet den 17 maj, tog man vara på tillfället.  Dagen innan firade jag den första svenska nationaldagen såsom helgdag med ett besök på Eidsvoldbygginga. Det var där som Norge förklarade sig som självständig nation den 17 maj 1814. Att besöka platser där det verkligen hände är berikande. Någon extra pusselbit föll på plats i kunskapskartoteket.

Hemma tog jag del av så mycket jag kunde och ville gällande jubileet. Jag var en av tiotusen människor som hade samlats på Stora Torget för att delta i det som skulle bli firandets clou fredagskvällen den 23:e. I mina ögon blev den tillställningen firandets antiklimax.  

Bästa arrangörer av fredagskvällens uppträdande på Stora Torget i Karlstad.

Kan ni tänka er att britterna skulle fira den fredliga samexistensen mellan England, Skottland och Wales på ”Stora Torget” i Liverpool med musikaliska framträdanden enbart på svenska och norska samt ett komiskt inslag med MA Numinen på finska?

Men att fira unionsupplösningen mellan Sverige och Norge och brödrafolkens fredliga samexistens sedan dess med texter enbart på engelska samt ett bumpa-bumpa-inslag på tyska finner ni tydligen naturligt. 

Är det verkligen så illa ställt med vårt nationella självförtroende, att vi inte ens vid ett genuint svensk-norskt firande ska kunna ha en musikafton på våra egna språk?

Det enda lysande undantaget var den världsberömda konstnärinnan Jenny Holzers bildspel på svenska och norska. Hon är så erkänd och efterfrågad att hon kan välja och vraka som hon vill. Se det därför som en stor ära för oss att hon åtog sig uppdraget här. Tänk att det fordras en sådan kvinna från New York med engelska som modersmål för att få oss att våga fira på våra egna språk.

Tack och lov att fredagsmusiken har klingat av. Kvar står några stenbänkar av Jenny Holzer oHmed inskriptioner från unionsupplösningen. Texten är inte på engelska.

Ola Norrman Svensson

(Insändaren är hämtad från ”Insändare. Tänkt och tyckt av Gunnar Lund”, 2006, Bokerian – www.bokerian.se , ISBN 978-91-631-9332-3.)